Köna främlingar? / Hörru?

2 augusti 2012 i kategori Socialt vett

 Fråga: Om jag vill påkalla en för mig helt okänd, vuxens persons uppmärksamhet, vad använder jag då för tilltalsord? På engelska finns det ju ”sir”, ”madam” etcetera, men modern svenska verkar inte ha något motsvarande. ”Herrn!”, ”Damen!” låter lite antikverat. Ett högt, ensamt ”ursäkta!” är för allmänt – man vill gärna att det följs av något mera specifikt. Att gå fram till personen låter sig inte alltid göras om det är något hinder i vägen. Har Magdalena några råd?

 Svar: Du har rätt i att det inte finns något modernt sätt att be om en obekant persons uppmärksamhet. ”Hörru!” rekommenderas inte till obekanta. Däremot ”Hallå!” och ”Hej du!” kan yngre personer säga med ett glatt tonfall. Men ”Ursäkta!” i ett vänligt tonfall är det som formellt brukar bli bäst, och som ofta används. Magdalena Ribbing 

Svar: Jag vill börja med att diskutera ditt behov av att könsbestämma människor. Att säga Sir och Madam är att tolka främlingens könsidentitet och det görs ju väldigt ofta i det svenska språket idag. Det är något jag vill komma bort ifrån. Dels för att människor inte alltid har den könsidentitet du tror och dels för att det inte bör vara ens viktigaste egenskap. Det finns många sätt det kan bli otrevligt för den omtalade personen. Till och med "hörru" är bättre.

När en går förbi vissa mobiltelefonförsäljare eller mobilabbonemangsförsäljare av könar de ofta för att få uppmärksamhet. Det låter ungefär såhär (i alla fall vid södra station, där jag rör mig):
- tjena tjejer!
- Hey mannen!
- ursäkta damen!
- grabbar!
osv. i all oändlighet. Det bara kryper i kroppen på mig. Jag vill inte bli tilltalad tjejen, bruden, damen eller ens grabben. Varför ta sig rätten att definiera mig? Och varför påminna om att min eventuella fitta är viktigare än allt annat för min identitet.

 Det här knyter an till den pågående Hen-debatten. Vissa menar att en är safe från missförstånd om man har två kategorier och skiljer människor utifrån dem. Lurar vi inte oss själva när vi inbillar oss att det bara finns en "Hon"?
 Det här knyter an till ett annat oskick; folk som kallar sin partner "hon" eller "tjejen". Har hon ett namn så använd det. I värsta fall kan en väl säga "min partner" eller liknande men även det känns avpersonifierande. 

Nåja, tillbaka till din fråga. Jag tycker tvärtom från Magdalena att "hallå" är något utav det värsta en kan säga till en främling för att få uppmärksamhet. Det är så krävande; Jag föredrar "förlåt" eller "ursäkta" men är kanske lite lättstött i såna situationer. Men om det gäller "hallå, du tappade din keps" (vilket det ofta gör för mig då mina ägodelar hoppar iväg ibland) kan jag stå ut med det. Det lättaste sättet är att se till att få ögonkontakt med personen, men även då tycker jag att du kan unna dig att inleda med ett "ursäkta" eller "förlåt".

Jag hade en kollega som menade att det var mer väluppfostrat och rätt att säga "förlåt" än "ursäkta" och jag är nog beredd att hålla med honom av någon anledning. Kanske för att ursäkta kan sägas så otroligt sarkastiskt eller uppmanande.

Att paxa är ett jävla oskick

Eller? Jag roar mig ibland på ett forum där just detta kommit upp. Gängse uppfattning verkar vara att minst en person måste sitta vid bordet eller stolarna som paxas, att lämna ett glas jouice på en frukostbuffé är inte en godkänd paxning. Någon som är av en annan uppfattning? När och hur får en paxa?

Att gå på restaurang

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2842&artikel=5186778

Det är typiska p3diskussioner som inte är så djupgående men mycket flamsiga. Hur som helst:  "Om man betalar för att sitta ska man inte behöva göra ett skit" Det håller jag inte med om, mest för att det är en tråkig och arrogant inställning. Även om det skulle vara + 10kr för att du sitter ned och äter en pizza kan en gott kosta på sig att ta undan sina grejer i det fall det är möjligt. En betalar ju för att sitta på lokalen, och använda porslin och bestick inte nödvändigtvis för känslan att någon annan passar upp dig (nu snackar vi alltså pizzaställe och dyl.).
Sen är de inne på finrestaurang dvs. om en har en tygservett ska en inte ta undan. Det kan ju stämma oftast, och en märker ju om det finns möjligheter att ställa undan sin disk. På finare restauranger fungerar det oftast på att serveringspersonalen gör det. Men det märker en ju!! Det går att anpassa sig från situation till situation.


Barn och hyfs kom de inte in på så mycket. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket stora barn kan gå bråka och härja när de ska samexistera med andra. Små barn låter så där får en väl välja om en ska ta med dem eller ej.

På frågan om en får bajsa på toaletter svarar jag Ja.
Ribbing har en gång sagt det samma, det är ett typiskt bra ställe att välja att bajsa på.
Ska försöka länka bajsfrågan.

over and out
/ Liv Kniv

Adressatetikett?

8 augusti 2011 i kategori Allmänt, På arbetsplatsen,Övrigt

Fråga:

Jag jobbar i reception och öppnar därför post varje dag. En sak som irriterar mig varje gång det händer är att en del företag börjar sina brev med Dear Sirs, som att breven bara är skrivna till männen på företaget. Eller är de så korkade att de antar att bara män jobbar på företaget/den avdelning de skickat brevet till? Jag blir så arg att jag vill slänga breven direkt i papperskorgen alternativt skriva dem ett argt mejl. Givetvis gör jag varken eller, även om det senare känns väldigt lockande.

Vad tycker Magdalena om det här?

Svar:

Visst har du rätt. Däremot är det svårt att bestämma vad som är mest artigt eller kanske bara korrekt: Dear Madames, Dear Sirs (mer rätt: Mesdames), eller Dear Ladies, Dear Sirs, eller vilket skulle minska problemet, Dear Madame, Dear Sir.

Något slags praxis bör finnas i detta ämne även om jag inte känner till den. Underbyggd sådan välkomnas till kommentarsfältet.

Det gamla Sir-adresserandet eller skriftliga tilltalet lever kvar från den tid då kvinnor ägnade sig åt att sköta hem – eget eller andras – eller i varje fall inte förväntades ha högre befattningar på företag. Fast det har ju alltid funnits kvinnor som haft beslutande positioner. Egentligen finns ingen ursäkt för det slentrianmässiga Sir när det inte gäller enbart män (om inte företaget är av den förlegade sort som verkligen saknar kvinnor i beslutsställning).

Har du tid och energi till det kan du skapa ett standardmejl till Sir-skrivarna och korrigera vänligt: “för er information har vårt företag lika många kvinnor som män anställda” eller hur det nu är.

Kanske väcker du en jämställdhetstanke hos dem. Men var inte alltför säker på det.

Magdalena Ribbing

Hej, 

Jag fattar att du blir less, det är en dum och irriterande grej att skriva. Bra att du uppmärksammar det, tex. genom att skriva in till Ribbing. Fortsätt prata om frågor som rör språk och kön, vardagsaktivism är viktigt. 

Ang. hur personer ska tituleras så hörde jag nyligen "dear ladies and lady friends" och tycker det fungerar vid alla tillfällen. 

/ Liv Kniv

Mobilistfantaster?

 6 januari 2012 i kategori Allmänt

Fråga: Hur ska man ställa sig till att folk tar upp sina mobiler titt som tätt under en bjuden finmiddag? Jag tycker  att det är ohyfsat att göra så. Har jag fel?

Svar: Du har inte fel. Att prioritera sin mobiltelefon när man befinner sig i sällskap med andra personer är ohövligt, och ger intrycket att man finner dessa närvarande personer så trista att man måste ha alla möjligheter öppna till annat mer intressant. Säkert är detta inte medvetet och avsiktligt men effekten blir denna oavsett vad man kan ha avsett.

Men man kan ju vänta viktigt besked? Ja, då säger man det med en ursäkt till de närvarande, och tar emot samtalet-meddelandet snabbast möjligt när det kommer. Om det kommer.

På en middagsbjudning är det pinsamt ohyfsat att hålla på med sin mobil, det är samma sak som att påpeka att bjudningen och sällskapet är urtråkigt. Undantag förstås om alla i sällskapet sitter med sina spel, sms och annat under måltiden eller därefter. Gör alla detta måste det bero på att man har slut på samtalsämnen och brist på intresse för de närvarande. Enligt vad jag förstår är det i så fall onödigt att träffas IRL (i verkligheten), särskilt på en fin eller mindre fin middag.

Magdalena Ribbing

Hej, 

Jag undrar hur det faktum att det skulle vara en "bjuden finmiddag" kommer in i resonemanget. Har värden betalat för att gästerna ska vara på ett visst vis? Varför skulle reglerna skilja sig så mycket från annat socialt umgänge?

Jag anser att om en person vill ta en fika på stan (alltså inte bjuder mig på något alls) så bör även den visa mig mer uppmärksamhet än sin telefon. Situationen är egentligen inte så avgörande, om en har för avsikt att umgås är det lättare utan intensivt telefonerande. Men att en behöver skicka ett sms eller gå ifrån och ta ett snabbt samtal har väl aldrig dödat någon? Jag tycker dock det är trevligt att säga till och be om ursäkt. 

Jag hade en vän som brukade ta upp sin mobil när vi satt på restaurang, bara vi två och ringa folk med "vad gör duuuu"-samtal. Det var inte jättekul, även om det låter komiskt. 

Liv Kniv

tvättstugan

Det är ett jävla oskick att sno folks tvättider. Jag var sjukt nära att göra det nyss, men dock hann personen komma och uppmärksamma mig på det faktum att jag inte kan hantera datum när jag har sommarlov, och som tur var var denne inte någon självutnämnd tvättstugediktator, något som förekommer i huset.

Men hur ska en bete sig i tvättstugan egentligen?

separationsfras?

23 april 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Vad säger jag när jag möter den ena parten i ett nyligen separerat par? Är det rätt/okej att beklaga sorgen, dvs uttrycka att jag tycker det är tråkigt att det tagit slut? Vederbörande kanske inte alls tycker det är tråkigt att det är slut.

Det ska tilläggas att det rör sig om ett par i bekantskapskretsen, inga nära vänner.

Svar: Du ska inte beklaga den som separerat, och absolut inte beklaga någon “sorg” – det är ett annat begrepp som handlar om död.

Men du kan gärna säga ungefär ”hur har du det? hoppas det är okej”. Den som då vill berätta och själv klaga över det som hänt gör det då.

Magdalena Ribbing

Hej, 

Precis som du själv skriver kanske personen som separerat inte ser det som något tråkigt. Det enklaste sättet att ta reda på det är att fråga hur denne mår och hur den har det i och med separationen. Då får du veta om du ska gratulera eller beklaga. Om ni inte står varandra så nära att du känner att du kan eller vill fråga hur de mår på ett uppriktigt sätt tycker jag ändå inte du ska beklaga. Då håller du dig helt enkelt utanför, om det är bekvämast så.

Boktips: Happy happy,
En bok som ger den andra sidan av skiljsmässor. 

Liv Kniv